|
 |
|
Quidinge Sceniors i
en paus i inspelningsarbetet. |
Jag – en mojot
1967 valde vi
seniorscouter i Kvidinge
att satsa på ett större
filmprojekt. Ovanligt
nog började vi med att
bestämma vad filmen
skulle heta.
Under 1960-talet kom det
en mängd filmer med
titeln
”Jag – en...”.
Dessutom var de s.k.
mojoten- historierna*
väldigt populära.
Vi döpte alltså vår film
till ”Jag – en mojot”.
Sedan var det bara att
författa ett manus som
passade till titeln.
|
|
 |
|
Trädgårdsmästaren
ringer efter
polisen. |
|
|
|
|
|
Med hjälp av mycket
ketchup fick vi fram de önskade
effekterna. |
|
6
flickor och 8 pojkar stod framför
kameran och jag filmade. Vi döpte om
oss till Quidinge Sceniors, nu när
alla började få lite scenvana.
Samtliga roller spelades alltså av
seniorscouter. Den enda utomstående
som kom med på filmremsan var en
nyfiken dam, som inte kunde hålla
sig borta från det i handlingen
betydelsefulla grönsaksstånd, som vi
monterade upp på Nya torg i
Ängelholm. Från sin balkong följde
hon med kikare noga varje scen. |
|
 |
|
Inga stuntmän
användes. |
|
Filmen handlade om en banditliga som
smugglade smycken i ihåliga
morötter. Under inspelningen gavs
det rika tillfällen till
improvisationer.
Inspelningen ägde rum i Kvidinge, på
Söderåsen, i Ängelholm och på
badstranden ”Sibirien” vid
Skälderviken. Här utspelades också
den rafflande slutscenen, en vild
uppgörelse mellan scouten,
detektiven och bovarna i det
vårkyliga vattnet. |
|
|
|
Grönsakshandel på Nya
torg i Ängelholm. |
|
 |
|
En scout är alltid
hjälpsam. Här hjälper han till med
att ”oskadliggöra” en
grönsakshandlare på Nya torg i
Ängelholm. |
|
Filmen är 29 minuter och 8 sekunder
lång. Ljudet till filmen, som
saknade tal, spelades in på fem
olika bandspelare. På en fanns
musiken, på en annan ljudet av skott
och på en tredje fågelkvitter osv.
Inspelningen av motorljudet skapade
störst problem. Vi pallade upp
bakhjulen på en bil, drog åt
handbromsen, tog av ljuddämparen och
satte dit mikrofonen i stället.
Bilen kom upp i 160 km/tim. |
|
|
|
Det gick vilt till i
Sibirien. |
 |
|
|
 |
|
Varje gång filmen visades satt fem
seniorscouter i salongen vid var sin
bandspelare. Efter ett noggrant
uppgjort schema startade och
stoppade dom de olika apparaterna
med hjälp av pausknappen. |
|
|
Till premiären i
Kvidinge kom över hundra
blåvingar, vargungar,
scouter och ledare.
Därefter blev det
filmvisning för
föräldrar och andra
intresserade.
Före varje föreställning
delade seniorscouterna
ut morötter till
publiken.
Så här skrev en av
lokaltidningarna om
filmen:
Först som sist vill
vi framhålla att det
uppenbarligen inte
saknas humoristiska
idéer hos Kvidinges
scouter. Resultatet av
deras första strövtåg i
underhållningsfilmens
värld utgör också en
alldeles charmant
underhållning för det
klientel som
skådespelarna själva
tillhör - den är
periodvis riktigt rolig,
man förnimmer ibland en
frisk fläkt av Charlie
Chaplin i de parodiska
språngmarscherna mellan
drivhus och vårfagra
bokar och den avslutande
scenen övertygar en om
att aktörerna inte är
helt främmande för
komposition och oväntad
upplösning på ett drama.
Våren 1968 turnerade
sedan Quidinge Sceniors
med filmen till andra
scoutkårer i nordvästra
Skåne.
|
* En typisk
Mojoten-historia:
-
Vad ätej du?
- Mojot.
- Jamen, det HÖJS ju
inget?
- Jutten.
|
|
